Paolo Roberto har gjort många LCHF:are riktigt arga med sina uttalanden på facebook. Jag är en av dem som blivit arg, och när jag blir arg då skriver jag. Knåpade ihop ett brev till honom som jag skickat till Expressen. Jag tror väl egentligen inte att det kommer bli något av det, men jag lägger det här också. Om det är bra vet jag inte men det var i alla fall skönt att skriva av sig.

Öppet brev till Paolo Roberto

Det är med grav bestörtning jag läser dina grova påhopp av dem som äter LCHF kost. Det är ett påhopp och ett agg som jag inte sett på länge. Att jag väljer att reagera denna gång är det faktum att du är en offentlig person och på det sättet sprider din okunskap till alldeles för många människor. Det är chockerande illa när en person med din genomslagskraft sprider sådan okunskap utan vetenskaplig evidens. Det är alldeles för många människor som lyssnar på dig för att det skall kunna kännas ens lite bekvämt.

Ditt uttalande är groteskt fel och visar på ett människoförakt. Du är nedlåtande mot människor som är överviktiga och du liknar lågkolhydratätare med fanatiska sekter. Fanatism finns i alla led Paolo, se bara på dig själv. Du beskyller LCHF folket för unga flickors självmordsbenägenhet och för att göra svenska folket till det mest bantande i världen. För det första lilla du så är frågan om unga flickors självmordsbenägenhet så ytterst komplex att det är naivt att tro att man kan skylla det på en livsstil. Det vore enkelt om man så lätt kunde hitta en syndabock till den problematiken, men de flesta vuxna människor Paolo vet att det inte är så lätt. Men du har en poäng i att rådande kroppsideal är förödande för unga sinnen. Men allvarligt talat så har det problemet funnits under väldigt mycket längre tid än den rådande vågen av lågkolhydratkost och personligen skulle jag nog rikta den smällen mot mediavärlden.

Dina kommentarer visar att du är vansinnigt okunnig i ämnet. Det finns en rad framstående forskare som på vetenskaplig grund kan visa dig hur fel du har. Ann Fernholm, vetenskapsjournalist och disputerad i molekylär bioteknik, hjärtkirurg Dwight Lundell och Andreas Eenfeldt för att bara nämna några, kan hjälpa dig till insikt om vad som är bra mat och inte. Inbilla dig inte att din ringa kunskap smäller högre än deras. Eenfeldt han dessutom ge dig alla de vetenskapliga evidens du själv saknar. Men nöj dig inte där, lyssna det alla de människor som kan vittna för dig att det här är en livsstil som fungerar. Till och med socialstyrelsen har godkänt lågkolhydratkost som behandlingsmetod vid diabetes. Då är det främst typ 2 diabetes vi pratar om men du skall ha klart för dig att även typ 1 diabetiker i många fall är hjälpta av en kosthållning som kraftigt reducerar intaget av kolhydrater. Om vi alla kan vara överens om att mat för diabetiker är bra mat för alla människor kanske du skulle ställa dig frågan varför man skulle vilja äta mat som höjer blodsockernivån och på sikt skapar en sjuk kropp som måste ha en massa mediciner för att kunna fungera men som så småningom inte klarar mer? Synförlust, amputationer och ständig värk är bara några av de konsekvenser som räknas som normalt.

Du tycks leva i okunskapen att lågkolhydratätare inte äter kolhydrater alls. Det är långt ifrån sanningen, en lågkolhydratätare äter kolhydrater. Bara inte så mycket. För väldigt många handlar det även om att titta på tillsatserna i maten, att tänka på att det man äter är rent och inte fullt av kemikalier. Det du har hängt upp dig på är en livsstil som du inte alls förstår. Många som inte vet vad LCHF går ut på går omkring och tror att det innebär att vräka i sig stora mängder kött och fett. Du kunde inte ha mer fel. De flesta äter förmodligen mer grönsaker än genomsnittssvensken. Att äta på det här sättet innebär att man väljer fullfeta produkter framför light produkter. Det betyder inte att man vräker i sig. En god sallad med någon proteinkälla och olivolja är också LCHF. Kunskap är makt Paolo, så släpp det du tror dig veta och öppna ditt sinne för ny kunskap. Du förespråkar en kost som uppenbarligen fungerar för dig, men du är inte representativ för alla. Väldigt många människor kan inte äta så som du säger att man skall äta. Som offentlig person skall man passa sig för att ge råd som man inte har mandat för, och du har det uppenbarligen inte.

Jag är så innerligt trött på folk som du, som säger att man skall röra sig mer och äta mindre om viktminskning är vad man eftersträvar. Jag är representativ för ganska många människor och det är ett fruktansvärt nedlåtande uttalande du kommit med. Du sade att om man inte var så lat skulle man inte vara så fet. Jag anar i detta ett förakt för feta människor och det råd du så lättvindigt hävt ur dig är samma råd som nära kostade mig livet. Alla feta människor är inte lata! När du har gått några mil i en fet människas skor kan du snacka men nu skall du enbart hålla tyst. Jag har levt på 1200 kcal om dagen och ändå inte lyckat gå ner ordentligt i vikt och då med 8 – 12 timmar motion i veckan. I detta är jag inte ensam och vi som har det så här har alla ett gemensamt, det finns ett antal mindre intelligenta människor som talat om för oss att om vi bara rör på oss mer och äter mindre så går man ner i vikt, och eftersom vi inte gör det så ljuger vi om hur vi äter och motionerar. Sätt dig ner och förkovra dig om sockrets och vetemjölets påverkan inte bara på din hjärna utan vad det ställer till med i dina blodkärl. Yttra dig först när du tagit del av de mycket tunga vetenskapliga fakta som finns att tillgå.

Du har tydligen även åsikter om hur familjelivet ser ut för dem som äter LCHF. Är du verkligen så enkelspårig att du tror att man inte kan stärka familjens band runt matbordet om det inte står pasta och bröd på menyn? Nej Paolo Roberto, ät din pasta, skriv dina kokböcker och sälj för allt vad du är värd. Med håll dig borta från kostråden. De har du inte kunskap nog för att utdela.

Åsa Engström

Jag är en ganska luttrad 5 barns mamma. Efter 22 år i mammarollen är det inte mgcket som får mig att tappa fattingen egentligen. Ungar experimenterar med det mesta och här har vi ganska högt i tak. Så länge barnen mår bra så är ju hela livet bra känns det som.

Men nu mår ju inte alla barnen helt optimalt hela tiden. Vår minsta gudinna, Idun, är nyss 6 år fyllda. Jag är helt övertygad om att tösen har minst Aspberger och kanske i kombination med ADHD. Jag anser mig vara kapabel att ställa den diagnosen på henne eftersom jag tidigare har barn med samma diagnos. Tro nu för guds skull inte att jag är en sån där hispig mamma som letar fel på mina barn för att jag tycker det är jobbigt att vara mamma. Så är inte fallet över huvud tagen det kan jag försäkra.

Däremot ser jag vilka svårigheter min lilla gudinna har i olika sammanhang, något som blev väldigt tydligt i och med skolstarten. Hon hade det ruskigt jobbigt med omställningen de första veckorna. Som tur är ser vi en ljusning redan nu och det finns hopp om en bra skolgång. Jag är väldigt glad över det faktum att det inte är en grav diagnos vi pratar om.

Det jag har märkt med framför allt denna lilla gudinna är det faktum att ju renare mat som ställs fram på bordet, desto mindre svårigheter har hon. Humörssvängningarna blir inte lika kraftiga och utbrotten inte lika starka. Hon har mycket lättare att ta en instruktion i upprört tillstånd om hon får mat som inte innehåller en massa konstiga tillsatser.

Det är under ganska lång tid jag studerat detta fenomen och det slår aldrig fel. Oftast när vi har ätit borta kommer det som ett brev på posten. Humöret åker berg och dalbana och tillvaron blir väldigt jobbig. Inte för mig, jag förstår vad som händer och varför, men för henne! Jag ser paniken i hennes ögon när humöret drar iväg, hon vill men kan inte hejda sig. Nu har jag lärt mig att när det blir så är det bara att sätta sig med henne i famnen och låta henne gråta ut, för precis som sin mamma kommer ilska och frustration i sällskap av tårar.

Eftersom jag sett detta över lång tid så finns för mig ingen tvekan. Tillsatserna förvärrar hennes tillstånd, om det nu är okay att använda det uttrycket. Sen kan experterna hävda motsatsen så mycket dem orkar. Jag vet vad jag ser och jag vet vad många andra vittnar om. Det finns inga argument i världen som kan få mig att ändra uppfattning om det. Vi skall äta mat, inte kemikalier!

Pussen! 

Alltså, vad är det som är så svårt ute i matlandet? Köper jag korv och bea så är det ju det jag vill ha. Inte en jäkla massa konstigheter.

Men köper man en burk bea så kommer det en hel del extra med på köpet. Man blir lite bortskämd när man i vanliga fall gör sin egen. Då är det ju inga tillsatser i.

Självklart kan man kanske i det fallet tänka att ja men någon gång ibland spelar det väl ingen roll?

Nej det kanske det inte gör, men varför skall vi acceptera att maten vi köper innehåller saker vi inte skulle ätit från början? Köper jag en paprika, då förväntar jag mig att det är en paprika jag bär hem, inte en paprika plus upp till 25 olika kemikalier. Men idag måste man leta efter eko märkning för att över huvudtaget kunna veta att det jag tror är nyttigt och bra verkligen är det.

Korven är ofta ännu värre. Även om det står att det är hög kötthalt så måste man läsa det finstilta. Det är så mycket extra man får med på köpet även här. Och mina ungar gillar korv, så mamsen får snällt läsa tills hon hittar en hon kan leva med.

Nu tror jag inte att en burk bea och ett paket korv kommer ta livet av mina barn, det är inte det jag menar. Men om man lägger ihop alltsamman. Tillsatserna i korven och bean, kemikalierna i paprikan, smakförstärkarna i kryddorna, förtjockningsmedlen och allt annat vi bär med oss hem i våra matkassar. Vi tror att vi handlar nyttigt och sen visar det sig att potatis, paprika och vindruvor är det som är värst besprutat. Det finns överallt, i allt vi köper. Och mat äter vi tre gånger om dagen, varje dag, varje vecka.

Vad kommer resultatet bli av denna kemikaliekonsumtion hela hela tiden?

Är det verkligen så konstigt att allergier och astma bara blir värre och värre, att bokstavsdiagnoser hos barn bara ökar för varje år.

Nej jag är nog gärna en tillsatstalliban ett tag till. Tills världen har vaknat.

ja, helt klart är det ju LCHF som gäller för mig. Min resa med denna livsstil (vägrar kalla det diet) har en lite krokig väg fram till nu. För några år sedan började min man och jag LCHF:a men bar oss så bakvänt åt att jag bara stod ut i 10 veckor. Mådde asdåligt! Då tänkte jag att nej, det här är ju bara nonsens! 

Därmed föll jag in i gamla mönster och svältkost. 

Som de flesta LCHF:are vet så fungerar svältkost inte på alla. Definitivt inte på mig. I alla fall inte om man skall titta efter varaktigt resultat. Innan mitt första försök med LCHF svalt jag ner mig 30 kg. Det tog 2 1/2 år och jag var hungrig hela tiden. När jag inte orkade vara hungrig längre gick jag upp allt igen. Fruktansvärt jobbigt.

Som en ständig bantare har känslolivet verkligen fått åka berg och dalbana. Man hoppas, kämpar och sliter för att sedan drabbas av djupaste förtvivlan. Att alltid få höra att du ska äta mindre och röra dig mer, det är så enkelt det är!

Nej det är det fan inte!!

Under den här perioden vägde jag all min mat och räknade ut varenda jävla kalori. Rörde på mig mer än någon annan jag känner. Med träning och promenader sammanlagt motionerade jag mellan 8 -12 timmar i veckan. 12 - 1500 kalorier per dag. Ändå tog det mig så lång tid att gå ner och jag var ständigt hungrig. Jag ljög givetvis för omgivningen och talade om att jag var så nöjd med hur jag åt och jag var inte hungrig. Men hungern blev en ständig följeslagare och man vande sig vid det. Om man någon gång skulle vara mätt kändes det konstigt och man undrade vad som var fel...

Folk runt omkring kan också ställa till det. En kille ropade efter mig en gång när jag gick hem från affären att om jag inte handlade så mycket skulle jag inte vara så fet.

Än idag känner jag ett behov av att försvara mina kassar med tvättmedel, toapapper, vitkål och loka. Han hade inte en jävla aning om nånting, hade inget i mitt liv att göra och ändå fick han mig att känna mig som en dålig människa för att jag inte passade in i rådande kroppsideal. Och kommentaren har följt mig sedan dess. Sjukt.

Så hur hittade jag då tillbaka till LCHF?

Jo, två graviditeter men graviditetsdiabetes gjorde att jag fick upp ögonen för kosten på det här viset igen. Jag koststyrde diabetesen och lärde mig vart efter vad jag klarade och framför allt vad jag inte klarade. Dietistens råd om att äta havregrynsgröt och grovt bröd fick mitt blodsocker att skjuta i höjden. Men fil utan socker och ägg gick hur bra som helst. Önskar bara att jag gjort kopplingen till fettet så hade sluppit ha nedräkning till nästa mål mat..... 

Nu började jag inte med LCHF förrän ett antal år senare, men erfarenheten med diabetesen var det som fick mig att börja titta på LCHF igen. Och den här gången lämnade jag inget åt slumpen. Kostdoktorn, olydiga diabetiker och föreläsningar på löpande band. Den här gången har jag inte lämnat något åt slumpen. 

Det tror jag är a och o när man skall göra en sån här omläggning. Man måste vara påläst och ha klart för sig varför man gör vissa saker och hur det fungerar. Orsak och verkan är viktigt i sammanhanget.

Så nu visar vågen på -14 kg, det fortsätter neråt sakta men säkert. Fort går det inte, min kropp har ingen som helst lust att bara släppa ifrån sig allt den samlat på sig. Men det går åt rätt håll och jag känner stor tillförsikt till att jag kommer att nå mitt mål. Minst 30 kg skall bort. Det bästa av allt är det faktum att jag inte behöver vara hungrig längre. 

Puss

Ja hej kära du som kommer in till min lilla sida.

Till att börja med ber jag dig att ha lite överseende eftersom jag aldrig bloggat förut och därmed kommer det ta lite tid innan jag kommit på hur allt fungerar.

Så vem är då denna Tillsatstaliban?

jag är en (tror jag i alla fall) någorlunda normal fembarnsmamma. Eftersom jag då skriver det först så antar jag att jag på något vis först och främst identifierar mig själv som just mamma. Jisses vilka problem jag kommer få när alla flyttat ut

Namnet Tillsatstaliban fick jag lite kärleksfullt av en av mina döttrar, tillsammans med sockerterrorist och matpolis...

Jag väljer att se det som en kärleksförklaring!

Hur började då min förkärlek för mat? För det är ändå ett kärleksfullt förhållande jag har till maten. MAT alltså. Inte skräp och kemikalier. Bra att skilja dem åt så mycket som möjligt tycker jag.

För mig började det på allvar när min allra goaste Anna släpade med mig på en föreläsning. En mycket intressant herre vid namn Tommy Svensson som föreläste om tillsatser i mat och vad man misstänker att de kan ställa till med. Jag köpte hans bok Handbok för den kräsne konsumenten där på föreläsningen. Denne man bekräftade vad jag länge misstänkt. Alla konstiga ord på innehållsförteckningarna innebär väldigt ofta att det jag stoppar i mig är en äcklig sörja som bara inte kan vara bra för kroppen.

Den där första kvällen efter föreläsningen gick jag hem med besämda steg och slängde allt margarin som fanns i kylskåpet. Har ALDRIG köpt margarin igen efter den dagen. Han berättade ju nämligen lite grann om hur tillverkningen av margarin går till. URK!

Om du inte redan känner till det så är margarin en grå stinkande sörja som inte ens en gam skulle stoppa i sig. Det är bara konstgjorda färg och smakämnen som gör att man tror att det är gult, vackert och smakfullt.

Var och en väljer själv men jag väljer att inte köpa det igen.

Ja det var ju där det började alltihopa. Sen har det ju bara blivit värre! Förmodligen har min dotter helt rätt när hon kallar mig för det hon gör. Men jag vet att hon älskar mig och hon börjar själv titta på innehållet så det är ju bara positivt.